Åmurarna

Redan på medeltiden hade man byggt åmurar för att skydda Fyrisåns kanter mot erosion. Detta verkar ha varit ett evighetsarbete då vårfloden vissa år tog med sig både broar och stränder.

Efter den stora branden 1702 så var det mesta av pålverket av trä längs åns stränder förstört och man byggde och reparerade man så gott det gick. I huvudsak gällde det de stenmurar som fanns mellan Nybron och Dombron. Det finns uppgifter från 1743 som talar om 2000 pålar och 3000 lass sten för att reparera sträckan Nybron till Västgöta nations tomtgräns. Arbetet gick trögt och var mycket kostsamt för staden.

1855 kom lösningen genom att en ny lagstiftning trädde i kraft. Tillverkning av brännvin fick endast ske i storbrännerier och man förbjöd all husbehovsbränning i städerna. Städerna fick även bestämma över antalet utskänkningsställen samt behålla 4/5 av avgifterna som debiterades av krogarna. Med dessa nya inkomster kunde åmurarna repareras och färdigställas fram till Eddaspången (Malins bro) 1862.

Som man kan se på bilden här bredvid så har man inte nått ända fram till Islandsbron med murarna, det blev man först 1882. Murarna byggdes om och träden på den västra sidan togs bort. På den östra sidan kan man se de unga kastanjerna som planterades 1860 och som fortfarande finns kvar.

Hamnen nedanför Islandsfallet hade träkajer ända fram till 1894 med en längd av 420 meter. Beräkningar visade att det skulle vara billigare att behålla dessa med återkommande reparationer, trots detta valde man att bygga om kajerna i sten. Ombyggnaden pågick i flera år då man bytte ut träet mot sten med ungefär 50m/år.


Publicerad 1999